Så länge jag lever

Till Lina som undrar över min frånvaro så är det för att jag har konfirmander och inte har någon dator alls denna veckan. Sitter just nu på expeditionen och skriver medan ungdomarna har en självständig uppgift. De är så duktiga, och det är jättekul att vara här. Och att få betalt. De andra ledarna är också underbara.

Midsommar var bra, det var intressant med pokerkväll med trötta småbarnsföräldrar. Blev en helt unik upplevelse.

Jag håller på att packa, och kommer hem på söndag! Nu måste jag tillbaka till mitt jobb. See you soon.

Anybody who rides a bike is a friend of mine

Idag är jag hes. Har haft ont i halsen sen i tisdags, men igår kväll kom det igång på allvar. Känner mig lite varm faktiskt. Dumt med tanke på att jag ska till Borås imorgon och att det blir läger på söndag. Ingen sovmorgon på hela veckan. Vaktmästaren har i alla fall bjudit på halstabletter.

Midsommar firas hos vår kantor med hennes man och dotter. Maken blev först tveksam när han hörde att jag skulle vara där hela helgen, för att tänkte att de väl hade fler de skulle umgås med. Men han tänkte efter lite och kom fram till att de inte har några andra vänner. I varje fall inga andra småbarnsföräldrar som kan tänka sig att avstå spriten den helgen. Så jag är så välkommen så.

Detta jobbet börjar bli tröttsamt och jag vill faktiskt hem. Volontärerna droppar av en efter en och man vill inte bli sist kvar. Men å andra sidan, vad ska jag komma hem till? Jag vill inte bo hemma igen, även om det förhoppningsvis bara blir för ett par månader. Cyklisterna är ute och far, så ingen cykeltur blir det i år heller. Det känns så konstigt. Världen är uppochner. Äsch, jag vet ingenting. Och vad är egentligen syftet med alltihop?

Dockan Gilbert

Idag var jag på Universeum med min handledare. Vi såg alla fina djur och ett par experiment, men när vi skulle ta en avslutande runda i souvenirbutiken hördes ett högt larm och en röst som beordrade oss att utrymma lokalen. När vi kom ut såg vi två brandbilar komma, varav en hade en liten gummibåt baktill. Vi var ändå på väg därifrån så vi tog bussen nästan direkt, men jag är väldigt nyfiken på vad det var som hade hänt. Står kanske i tidningen imorgon.

Nu har jag rensat förrådet tillsammans med pedagogen; så sjukt mycket pyssel och skräp. Lite tråkigt att det är precis det jobbet jag kommer få när jag kommer hem till mamma också. Vår källare är fylld till bristningsgränsen med prylar, men av någon anledning tänker man att man kommer behöva dem, eller att man kommer bli ännu mer sentimental nästa gång man ser sina gamla saker. Denna sommaren blir det dock inget pardon.

Ska strax hem till min kära grannvolontär och fika med henne och några till. Underbart. Det är slutrushen nu.

Heja, eh, heja?

Sitter hos Pernilla och hjälper henne och Caroline att förfesta, men jag ska hem och lägga mig strax. Erika är sjuk så henne är det synd om. Jag har suttit i möte hela dagen och planerat konfirmandläger; det ska bli roligt. Att planera gruppindelningen inför hösten var inte lika roligt. Mest meningslöst faktiskt eftersom jag inte kommer vara med. Men ändå, det var ju kul när en av pedagogerna snackade hela tiden om hur frigjord han var, när han menade att han hade fått tid över. Pernilla har en stor äcklig spindel i taket. Jag hatar spindlar.

Hoping everything's not lost

Vaknade i förmiddags och startade mobilen. Hade ett långt mobilsvar bestående av sånt där übermusikalisch gitarrspel, ett ljust litet "hej" och ett mörkt "du vet inte vad du missar". Tack Albin och Daniel, men det gör jag.

Be not afraid.

Igår hade jag en lång och lugn hemmadag, och då man kunde tro att det var dags att gå och lägga sig så blev jag informerad om att Oscar var på väg in till stan efter vad som verkar ha varit en utdragen inre strid. Underbara Lina körde och hämtade in mig till stan, tack än en gång. Det blev en gemytlig kväll med en öl på King's Head och möten med båda nyktra och fulla människor. Men precis innan jag började göra mig i ordning för utgång hade jag kommit till att titta i en låda där jag förvarar lite listor av olika slag. Hittade en lista i äkta "Naiv. Super."-anda. Den boken är riktigt bra. Skriven av Erlend Loe och är perfekt för dessa försommardagar när man plötsligt blir fri att hitta på vad man vill i värmen, men aldrig kommer ifrån den där känslan av tristess, ångest och meningslöshet. I ett försök att finna mening, att hitta sin plats i tillvaron, att finna friden, prövade jag på att skriva en lista med rubriken "Saker som gör mig entusiastisk", precis som Loe gör i boken. Detta gjorde jag alltså för nästan två år sedan, men jag hittade den i lådan igår. Den är ganska lång och det blir alldeles för personligt att skriva hela här, men ett par exempel är "tillställningar" och "att ha på sig fina kläder". Men även "att vara vaken innan alla andra är det och ändå inte vara rädd att störa någon" och "att ha ordning på papper" gör mig alldeles varm i kroppen. "Pulkaåkning" och "perspektiv" står också högt i kurs. Om man vill veta vad man verkligen vill kan jag varmt rekommendera en entusiasmerande lista. Det verkar vara ett bra recept på en meningsfull sommar. Jag ska skriva en ny.

Av goda makter underbart bevarad

Jodå, det blev en resa jag känner mig nöjd med. Mycket trappor och vandring och många kyrkor. Första dagen blev dock extremt lång eftersom vi hade tillbringat natten på det svettiga och trånga nattåget. Likaså blev den sista eftermiddagen i Malmö något ansträngande. Undrar vad folk tänkte om oss 34 fullpackade och sunkiga volontärer och kursledare som räknade in sig stup i kvarten. Men jag drack kaffe så jag känner mig oförskämt pigg för att vara så trött.

Prästen i Svenska Kyrkan i Berlin är otroligt begåvad. Kunde han inte stannat i Sverige? Berlinmässan med de sjungna instiftelseorden berörde oss verkligen allihop, men det hade ju inte blivit hälften så bra om inte prästen sjöng så enastående. Hett tips att hälsa på SKUT i Berlin alltså.

Veckans egentliga höjdare måste vara Matilda som köpte ett par skor och ett par dagar senare på resan upptäckte att det var en i storlek 41 och en 39. Hennes första tanke var: "Undrar om någon märker att det är olika storlekar". Nästa tanke var: "Nämen shit, det är två vänsterskor!". Vi roomies skrattade så vi fick ont i magen. Lyckligtvis kunde misstaget rättas till innan vi åkte hem. Det var snygga skor.

Det var alltså vår avslutningskurs, och nu kommer vi aldrig ses allihop på samma ställe igen, men jag träffar många innan mitt år är slut, och förhoppningsvis en del även efteråt. Det har varit fantastiskt, men det är skönt att det snart är över. Det är dags att gå vidare.